Etikett: Tidstypiskt

Platsens själ och betydelse för arkitekturen

Publicerad den av PS

Läge, läge, läge brukar man säga om någon vill ha ett råd om vad som är viktigast när man ska köpa ett hus. Platsens betydelse är verkligen viktig ur många aspekter. Men vad menas egentligen med platsens själ?

Under 1910-talet var det krig i Europa och livsmedelsbrist. Då blev villatomter väldigt eftertraktade eftersom de kunde användas till odling. Det var en tid då man också tillskrev naturen fantastiska, nästan magiska egenskaper. Den vilda, vackra naturen kunde ge ett sunt liv och dessutom generera mat. Det är såklart universella värden.

I villastäderna följde gatunätet terrängen och topografin. Det blev vindlande gator som underordnade sig vegetationen. De stora nationalromantiska villorna placerades vanligen en bit in på tomterna. Platsens betydelse för arkitekturen är avgörande. På latin kallas detta genius loci som betyder platsens ande eller platsens själ.

Platsens geografiska förutsättningar som topografi och terräng, väderstreck, klimat och husets orientering på tomten är med och påverkar platsens själ. De fysiska förutsättningarna påverkar fönsterplacering och skuggor bland annat. Vilka material som finns att tillgå på platsen är också viktigt. Då kan det kan handla om stensorter, trä med mera och det är också en hållbarhetsfråga.

Hur stämningen och atmosfären är på en plats, det är viktigt för det som kallas genius loci. I de områden där de nationalromantiska villorna finns, där finns också en kulturell identitet som speglar normer, värderingar och livsstil. Osynliga och synliga värden formar platsens själ tillsammans.

Det behövs kunskap om arkitektur för att kunna renovera och bygga om på ett bra sätt. På Arkitekturlinjen på Folkuniversitetet diskuterar vi arkitekturstilar och det tidstypiska, men vi talar också om platsen själ, kulturell identitet och levnadsvanor.

Den 6 oktober startar en ny omgång av Arkitekturlinjen. Anmälan är öppen för bokning. Varmt välkommen om detta känns som något för dig. Mer information här.

© Colour Design Blog / Pernilla Ström

Sekelskiftesstilarna i städerna och tidstypisk färgsättning

Publicerad den av PS

Arkitekturstilarna runt sekelskiftet 1900 är flera ändå säger man i folkmun ”sekelskifte”, vilket kan betyda olika stilar. Här kommer en liten genomgång om vilka stilar som är vanliga i Stockholm och i andra städer i landet omkring förra sekelskiftet.

1880-tal Klassicism

Kännetecknande för fasaderna i städerna omkring 1880-talet är en klassicerande nyrenässansstil. Formspråket knyter an till antiken. På fasaderna syns detaljer som pilastrar, kolonner och frontoner. De är symmetriskt placerade och fasaderna bjuder på ett skuggspel med ibland kraftigt profilerade lister. Fasaderna är vanligen putsade i ljusa och svaga kulörer som grå-beige, gulbeige eller svagt rosa. Inuti husen finns det ibland tyngre och mörkare färger. Invändigt och på detaljer som portar är brun-rosa en vanlig kulör.

1890-tal Nystilar

Under 1890-talet sker en reaktion mot det symmetriska och nu får vi istället se en asymmetrisk fasaduppbyggnad. Fasaderna fick gärna vara av synligt äkta material som tegel och natursten. Taken är fantasifulla och järnsmideskonsten blomstrar. Vi ser takkupoler och spiror och fantastiska balkonger som smycken på husen. Invändigt blev rummen ljusare och luftigare under denna period. Naturmaterialen står i fokus.

1900-1910-tal Jugendstil

Under 1900-1910-talet kommer ”den nya stilen” som inte liknar någon annan stil. Utomlands kallas den Art Noveau eller Jugend. Böljande former, växtornament och organisk mjukhet kännetecknar stilen. Fasaderna slätputsades och målades i ljusa pastellfärger som blekgult, pastell-rosa och mjukt vitt, grått eller beige. Även lite mörkare ockragult finns med i paletten. Kännetecken för stilen är också fönstren som ofta har en övre del med småspröjsade rutor. Fönster är vanligen målade i brunt, engelskt rött, grönt eller ockragult.

1910-tal Nationalromantik

Fasaderna brukar beskrivas som tunga och slutna under den här perioden. Tegel är vanligt och putsade fasader kunde vara mörka med inslag av tegelkross, men det finns även ljusa putsade hus under perioden. Nu ville man framhäva konstruktionen med till exempel detaljer som ankarslut. De småspröjsade fönstren målades ofta vita. Mindre trähus under perioden är ofta faluröda eller tjärades bruna.

1920-tal Klassicism

Under den här perioden vaknar intresset för klassicism på nytt. Men den kommer i en förenklad form och mycket mer sparsmakad än på 1800-talet. Fasaderna slätputsades och kulörerna var ljusgult och ockragult, rosa och brunrosa, grått och grönt. Fönstren har vanligtvis sex rutor och fönsterbågarna målades i brunt, rödbrunt och grönt.

Vad har då dessa stilar gemensamt? Vackra kulörer som ligger inom en begränsad palett av jordnära och naturliga pigment. Ljusa fasader med mörka portar är vanligt. Själv har jag färgsatt många trapphus i hus med dessa stilar. Mjuka och ”klassiska” kulörer som är de som de som räknas upp ovan brukar vara säkra kort. Välkommen att höra av dig om du vill veta mer hur jag arbetar med tidstypiska färgsättningar!