1910-tal – Colour Design Blog

Läge, läge, läge brukar man säga om någon vill ha ett råd om vad som är viktigast när man ska köpa ett hus. Platsens betydelse är verkligen viktig ur många aspekter. Men vad menas egentligen med platsens själ?

Under 1910-talet var det krig i Europa och livsmedelsbrist. Då blev villatomter väldigt eftertraktade eftersom de kunde användas till odling. Det var en tid då man också tillskrev naturen fantastiska, nästan magiska egenskaper. Den vilda, vackra naturen kunde ge ett sunt liv och dessutom generera mat. Det är såklart universella värden.

I villastäderna följde gatunätet terrängen och topografin. Det blev vindlande gator som underordnade sig vegetationen. De stora nationalromantiska villorna placerades vanligen en bit in på tomterna. Platsens betydelse för arkitekturen är avgörande. På latin kallas detta genius loci som betyder platsens ande eller platsens själ.

Platsens geografiska förutsättningar som topografi och terräng, väderstreck, klimat och husets orientering på tomten är med och påverkar platsens själ. De fysiska förutsättningarna påverkar fönsterplacering och skuggor bland annat. Vilka material som finns att tillgå på platsen är också viktigt. Då kan det kan handla om stensorter, trä med mera och det är också en hållbarhetsfråga.

Hur stämningen och atmosfären är på en plats, det är viktigt för det som kallas genius loci. I de områden där de nationalromantiska villorna finns, där finns också en kulturell identitet som speglar normer, värderingar och livsstil. Osynliga och synliga värden formar platsens själ tillsammans.

Det behövs kunskap om arkitektur för att kunna renovera och bygga om på ett bra sätt. På Arkitekturlinjen på Folkuniversitetet diskuterar vi arkitekturstilar och det tidstypiska, men vi talar också om platsen själ, kulturell identitet och levnadsvanor.

Den 6 oktober startar en ny omgång av Arkitekturlinjen. Anmälan är öppen för bokning. Varmt välkommen om detta känns som något för dig. Mer information här.

Ibland kan man se lite lägre flerbostadshus i nationalromantisk stil. Ni som känner mig eller har läst den här bloggen ett tag, vet att jag älskar stilen och kan knappt gå förbi ett hus utan att fota det. Idag såg jag ett lägre putsat hus i Nationalromantik med fina detaljer. De här lägre stadshusen kan ha tre våningar och en inredd vind. De är anpassade efter gatorna i mindre stadsbebyggelse.

Just det här huset har en vacker färgsättning i en ljus dämpad gulbeige kulör, nästan lite grönaktig, vilket står sig fantastiskt bra mot den mörkröda porten och mörkare gula fönstersnickerier. De svarta smidesdetaljerna är pricken över i och ger önskvärda kontraster. En färgsättning att lägga på minnet – så vacker. Den tar jag med mig att inspireras av, kanske till en färgsättning av ett trapphus.

Några kännetecken för den nationalromantiska stilen är en asymmetrisk fasaduppbyggnad, burspråk i olika kantiga former som börjar en eller två våningar upp på fasaden och detaljer i plåt eller smide. På bilden syns en karnap – ett mindre utskjutande burspråk med fönster, ett eget tak och konsoler undertill. Förebilden för karnaper är medeltida byggnader med skyttegluggar. Skyttegluggarna fanns i försvarssyfte och byggnadsstilen är sluten i sin karaktär.

Ankarslutar syns också ofta i fasaderna från tiden och även i denna byggnad. Syftet är att hålla samman tegelmuren under putsen med ankarjärn. Dessa har både en funktionell och en dekorativ funktion. Fönstren är tvåluftsfönster med åtta rutor indelade med spröjs i varje fönsterluft.

Portalen är asymmetriskt placerad på fasaden och själva porten är något indragen från fasadlivet och förhållandevis liten, precis som portar i stilen brukar vara. Det är tunga, massiva trädörrar, troligen i målad ek, med små infällda fönster. Det ovala fönstret med spröjs ovan porten kallas för oxöga. Förebilden till portarna från tiden kommer från 1600-talets Vasaslott. Här finns också tidstypiska utomhusarmaturer i form av hängande lyktor i smide och glas.

Huset har en frontespis, en gaveluppbyggnad som skjuter upp ovanför takfoten. Maskaronerna, de ”roliga” ansiktena under karnapen eller burspråket, är huggna stenfigurer som ofta hör ihop utan att vara identiska.

Om du också inspireras av stilen, berätta gärna vad du gillar!

Faktakällor är Så byggdes staden och Tidstypiskt. Arkitekturdetaljer i flerbostadshus från 1880-1990 av Cecilia Björk och Laila Reppen. Böckerna används i min undervisning på Arkitekturkursen och Arkitekturlinjen där jag, Pernilla Ström, är huvudlärare. Utbildningarna ges av Folkuniversitetet.