1920-talets trapphus är ofta vackra och har inte sällan varma kulörer som dämpat rött, varmt gult och varmt grått på väggarna. Lägenhetsdörrarna är spegeldörrar, ofta målade i brunt. Trapphusen och husen i stort har sparsamma klassicistiska stildrag.
Tjugotalets klassicism är en stil som inspirerats av Antiken men på ett enklare vis. En mild röd kulör är kännetecknande för trapphus under denna stilperiod. Inspiration kommer från Pompejanskt rött. Det är en röd som är aningen nedtonad till rödrosa eller aprikosrosa.
När det kommer till måleriet är väggarrna ofta indelade i fält med klassiska motiv. Bårder som löpande hund, meanderbård och skuggade listverk kan man se liksom målade urnor, festonger, växter och blommor. Även taken är ofta vackert dekorationsmålade, ibland är det en himmelsblå bottenkulör.
Fina materialval är det också i dessa hus. Grön kolmårdsmarmor eller vitgrå Carraramarmor ser vi ofta som golvmaterial. Trapphusen på bilderna nedan är från Kungsholmen i Stockholm.
Färgsättning av fastigheter har länge varit en nisch för mig och många trapphus i olika stilar har blivit färgsatta under åren. Jag bläddrade lite grann i mitt arkiv och hittade de här bilderna från ett utfört uppdrag i Grimsta utanför Stockholm och till Svenska Bostäder som uppdragsgivare. Följande kan man läsa om Grimsta i Bebyggelseregistret hos Riksantikvarieämbetet, RAA.
”Grimsta är beläget söder om Hässelby slott och norr om Blackeberg med Vällingby på andra sidan Bergslagsvägen. Hyreshusbebyggelsen från 1950-talet, naturområdet Grimstaskogen och läget vid Mälaren ger stadsdelen dess karaktär. Svenska Bostäder bebyggde samtliga kvarter i Grimsta med bostadshus för hyreslägenheter. Husen i den mellersta stadsdelen uppfördes 1953-1955 och i den norra och södra delen 1956-1958. Lägenheterna i Grimsta är i huvudsak små om man undantar stadsdelens enda höghus, som också har större etagelägenheter som var mycket attraktiva på 1950-talet. Längst i söder vid Nickelgränd ligger fyra punkthus som främst innehåller lägenheter på 3 rum och kök, men också etagelägenheter och ateljéer. Samtliga hus i Grimsta ritades av Svenska Bostäders arkitektkontor”.
Den funktionalistiska perioden varade ungefär från 1930-1950-tal. Det funktionella och moderna livet skulle vara praktiskt. Periodens arkitektur står för enkelhet och funktion skulle gå före utsmyckning och form. I trapphus från tiden ser man ibland geometriska mönster och disiga pastellfärger.
Mönstret och färgerna jag valde är mina egna. Men jag inspirerades av funktionalismens formspråk. Därför blev geometri och enkla former som block och rektanglar det jag valde till dessa trapphus liksom dämpade och lugna kulörer. De ”blå-turkosa” och ”aprikos-gula” trapphusen blev de två första färgställningarna i en serie av färgsättningar till Grimstagatan. Fondväggarna har ett geometriskt mönster som är något mer kulört än resten av trapphuset som istället har en blockindelning i mer dämpade kulörer.
Chinateatern uppfördes på 1920-talet och var vi den tiden en biograf för stumfilm. Under detta årtionde skapades hus både i staden och i ytterområden i en stil vi brukar kalla tjugotalsklassicism. Här finns referenser i utsmyckningen tillbaka till Antiken.
Albin Stark var arkitekten bakom Chinateatern och det sägs att han inspirerades av ett besök i Peking. Det är i första hand invändigt vi ser kinesiska motiv och detaljer.
Kinesiska tecken syns ovanför entrén och det står ”Det fulländade seendets hus” vilket syftar till att inne i salongen ser man bra från alla platser. Invändigt finns inga pelare som skymmer sikten. På fasaden kan man se de antika motiven som engagerade kolonner, (dessa är i fast förbindelse med fasaden), joniska kapitäl, festonger och symmetrisk fönstersättning.
Invändigt präglas lokalen av kulörerna rött och grönt. Där finns en mörk orangeröd som skulle kunna kallas kinesiskt röd och väggarna skimrar i grön Stucco Lustro. Här finns dörrar med intarsia och kinesiska motiv. En vacker byggnad och en stämningsfull lokal som passar utmärkt för musikaler som till exempel Dream Girls som ges idag.
I vissa av våra vackra trädgårdsstäder blir det allt fler kolsvarta hus. Kan det vara för att svart är en populär färg i samhället i stort? Vi ser svarta kök, svarta möbler och svarta fasader på hus i nästan alla stilar. De bruna husen är mindre populära, varför är det så? De tjärade husen i mörkbruna toner finns omnämnda och avbildade i flera böcker, (till exempel i Så byggdes villan), som tidstypiskt för bland annat den nationalromantiska perioden. Är svart verkligen den kulör vi vill se på fler och fler hus? Blir det inte lite deppigt?
I Stora boken om byggnadsvård, kan man läsa att den nationalromantiska stilen var starkt påverkad av vår allmogetradition och delvis uppblandad med internationell jugend. Nationalromantiken såg falurött som en symbol för traditionen, (s. 275). Detta gällde i första hand hus med träfasader. De putsade husen var vanligen ljusa med mörka detaljer. Vidare kan man läsa att det också fanns de mörka, tjärfärgade kulörerna som ibland valdes till de största villorna i tung nationalromantisk stil, (s.296).
I Äppelviken färgas avsevärt många hus om till att bli kolsvarta. Det kan visserligen vara elegant ibland, men när det blir många svarta hus nära varann försvinner den vackra variationen längs villagatorna. Dessutom är mjukare mörka kulörer som till exempel bruntjärade fasader elegantare bredvid andra tidstypiska kulörer som falurött, ockragult och brutet vitt. Att kulörerna på husfasaderna lyfter varandra på en villagata måste väl ändå anses vara viktigt?
Fotografier: Pernilla Ström. Inspirationsbilder till vackra målade hus som passar tillsammans.
När det här trapphuset i funkisstil skulle färgsättas om var det givet att spara de befintliga konstverken. Bakgrunden till dessa konstverk med olika motiv är en dämpad varm grön kulör. Det blev viktigt att hitta en väggkulör som skulle harmoniera med både konstverk och den vackra kolmårdsmarmorn på socklar och golv, liksom med befintlig sten på väggar i entrén. Vi ville såklart värna om den funktionalistiska stilen.
En bättre, mer funktionell och miljövänlig belysning behövdes också. Ljuset blev renare och tydligare. LED-tekniken är det mest energieffektiva alternativet vi har och den ger stora mängder ljus i relation till den el som förbrukas. Det ger stora positiva effekter på miljön i och med att vi sparar el och pengar, men slipper också farliga miljögifter.
I trapphus står milda, lugna och dämpade kulörer högt på mångas önskelista. Visst kan färgglatt vara vackert ibland, men tidstypiska kulörer och stil är viktigt att ta hänsyn till liksom befintliga materialval. Husets karaktär och stil fick vara utgångspunkten i detta funkis-trapphus på Norr Mälarstrand i Stockholm.
En annan sak som är viktig att tänka på i trapphus är att öka tillgängligheten. Äldre och synsvaga behöver tillräckligt med ljus.
1920-tals klassicismen är en av våra mest omtyckta arkitekturstilar genom tiderna. Den är symmetrisk och enkel men med fina och lågmälda detaljer.
Fönstren har i regel sex rutor och en mittpost, men det är vanligt att fönstren skiljer sig åt på bottenvåning och ovanvåning när det gäller höjd. Bredden brukar vara densamma. På ovanvåningen är det ofta en spröjs per fönsterbåge och fyra rutor totalt. Lunettfönstret, det lilla charmiga fönstret som liknar en apelsinklyfta, är vanligt för stilen och ger husen en extra utsmyckning.
När det gäller trähus har fönstren ofta en dekorativ omfattning i klassisk stil. På de putsade husen saknas omfattning, men där kan det ibland och istället finnas fönsterluckor. Ett klassiskt stildrag är hörnpilastrar, en pelarliknande relief i putsen målad i avvikande kulör. På trävillorna är pilastrarna mer dekorativt utformade med kapitäl, ett överstycke, med inspiration från Antiken.
Fasaderna målades traditionellt i milda kulörer som brutet vitt , ljusgult eller ljust grått. Men fönsterbågar och spröjs har ofta en mörkare kulör även om vitt också förekommer. Grönt, grått, ockragult är kulörer som passar riktigt bra på fönsterbågar i 1920-tals klassicismens villaarkitektur.
Här är två inspirerande färgsättningar med vackert färgsatta fasader och fönster i en mörkare kulör. Det är färgsättningen på fönstren som ger husen dess speciella och stiliga utseende. Vita fönster hade inte varit samma sak här. En slutsats kan då vara: en ljus fasadfärg kräver ofta en mörk kulör på fönster, för att skapa en fin kontrastverkan.
Foto: Pernilla Ström. Ett vackert målat hus med ockragula fönsterbågar.Foto: Pernilla Ström. Ett vackert målat hus med mörkare grå eller grågröna fönsterbågar.
Vilka kulörer kommer först upp om du tänker på byggnader från 1700-talet? Kanske gult och grått? Ett exempel på riktigt vacker slottsarkitektur är Gustav III:s paviljong i Haga. Arkitekten Olof Tempelman ritade paviljongen 1787 med instruktioner från Gustav den III som hade besökt utgrävningarna av Pompeji och Herculaneum. Exteriören är väldigt stilig i klassisk stil inspirerad av antiken, men insidan är ännu mer intressant. Louis Masreliez, en av de mest framstående konstnärerna och inredningsarkitekterna på 1700-talet har skapat inredningen. Den kallas Pompejansk och hämtar som sagt sin inspiration från Pompeji, men även antikens Grekland och Rom. Vi brukar även tala om arkitekturstilen som klassicistisk och inredningen som gustaviansk. Här finns kolonner, valvbågar och symmetri och invändigt stiliga möblemang och väggmålningar med motiv av antikens gudar.
En av de mest intressanta konstvetenskapliga kurserna jag läst på Stockholms Universitet var ”Det skapande rummet” med Thérèse von Lampe. Den handlade bland annat om väggmålningarna i Gustav III:s paviljong. Rummets betydelse var för Gustav III oerhört viktig, men också bilden av honom själv. Arkitekturen och rummen berättar om hans ambitioner, hans kreativitet och kunskap och hans skaparlust. Rummen skulle vara estetiskt tilltalande men också ha en underliggande mening. Ingenting är lämnat åt slumpen. Här finns både politiska och kulturella betydelser. Rummen skulle dessutom spegla funktionen och markera graden av viktighet.
Louis Masreliez skapar poetiska väggmålningar som berättar om antikens gudar och deras egenskaper. Detta skulle kunna ses som ”bara konst”, men har naturligtvis en djupare mening. Man skulle kunna likna gudarnas egenskaper vid människornas och som von Lampe skriver: ”Apollo är givetvis ämnad att föra tanken till Gustav III och, ännu mer specifikt, till kungen som byggmästare i både yttre och inre mening”. Här finns också flera hjältemotiv, som kan vara tänkta att kunna associeras till kungen. För gästerna är berättelserna i form av väggmålningar ett givet samtalsämne som visar vem som kan historia.
Vad betyder inredningen för oss idag? Hur medvetna är dagens inredningsarkitekter, konstnärer och slottsarkitekter om att skapa betydelser som kan tolkas av eftervärlden? Det är spännande att se på arkitektur och inredning som konst som berättar en historia om vår tid.
Källor:
Thérèse von Lampe: Det skapande rummet, Stockholm 2004.
Foto: Pernilla Ström. Gustav III paviljong på Haga.Foto: Pernilla StrömFoto: Pernilla Ström. Bokomslag till Thérèse von Lampes avhandling ”Det skapande rummet”.
Schweizerstilen är en arkitekturstil med riklig snickarglädje och lövsågade sirliga detaljer. Stilen uppfördes ungefär mellan 1850-1880. Fasaden är artikulerad och här skapas en effekt mellan ljus och skugga. Husen är symmetriska med stora tak och markerade takutsprång. Verandor och listverk är framträdande. Taken är tunna och plåtklädda om de inte är omlagda under senare år. De fina fönster- och dörromfattningarna är som smycken och den panelklädda fasaden är avdelad med lister som ger en uppfattning om konstruktionen.
Enligt Stockholms läns museum blev färgsättningen friare än tidigare och kulörerna liknade träets naturliga färger. Brunt, grönt, grått, gult och beige i olika nyanser var vanligt. Fönsterbågarna är mörka i engelskt rött, brunt eller grönt. Taken är svarta, röda eller gröna liknande ärgad koppar. Ofta var det flera kulörer på en och samma byggnad.
Färgsättningen på Schweizervillorna var ofta murrig och om vi ska dyka in i de gula färgerna på husen är de ibland i ockragult, mörkgult eller gulbrunt. Men de gula Schweizervillorna finns i varierande gula kulörtoner. De kan gå aningen mot citrongult eller senapsgult och ibland vara ljusare gula, eller ha en gulbrun ton med lite rött i. Fasaden och listverket kan vara i två olika mörka gula kulörer. Villa Eolsund på Djurgården i Stockholm är ett exempel som man kan se här.
En annan gul villa, som dock inte är murrig, i Schweizerstil är Gustavslund i Nacka från 1889. Färgsättningen med gul fasad och vita lövsågade snickerier skulle kunna ses som diskret om det inte vore för det gröna på fönsterfoder och listverk som ramar in byggnaden. Elegant om du frågar mig. Det finns också Schweizervillor som har ett ljusare utseende. Ljusare gult och vanilj, brutet gul-vitt ses ibland. Se till exempel Villa Fridhem här.
Jag har provmålat en hel rad kulörer som passar i stilperioden. Bilderna nedan är dels en inspirationsbild av en Schweizervilla i mörk ockragult och dels en bild på mina målade prover i mörk ockra och beige. De lite kraftigare huskulörerna gör sig så bra mot klorofyllgrönt, men även mot rött. Mina personliga favoritkulörer för denna stil är dock lite ljusare nyanser av gult och grönt.
Foto: Pernilla Ström. Inspirationsbild, mörkare gul villa i Schweizerstil. Foto: Pernilla Ström. Provmålning av diverse kulörer som passar till Schweizerstilen.
Ett vackert grönt pigment som används till att blanda gröna kulörer är kromoxidgrönt. Pigmentet blev alltmer vanligt under andra halvan av 1800-talet, men har använts flitigt och framställts industriellt sedan 1860-talet. Har du ett 1800-tals hus och letar efter den rätta gröna kulören till detaljer så kika på kulörer i den kromoxidgröna skalan. Det kan vara den accentkulör du söker.
Kromoxidgrönt är hållbart, vilket gör pigmentet lämpligt för utomhusbruk. Det har god täckförmåga och är ljusbeständigt, vilket är bra för vi vill inte ha kulörer som snabbt blir solblekta. Det kromoxidgröna pigmentet kan ge en dämpad eller relativt kulört och kraftig grön färg.
Kromoxidgrönt lyser verkligen upp och är riktigt vackert mot svagt gula, rosa och aprikos-beiga fasader.
Tidigare i år fick jag hjälpa till med att färgsätta ett hus i Stockholms innerstad. Fastigheten är från 1860-talet och i Karl Johan-stil. Fasaden är putsad som de flesta hus är i Stockholm. Den har en inramning och överstycke ovan fönster i koppar. Även stuprör och listverk är i koppar vilket ger fina men lågmälda detaljer. Fönstren har troligen haft spröjs tidigare.
Karl Johan-stilen kännetecknas av förenklade klassicistiska stildrag, en symmetrisk putsad fasad och som utsmyckning horisontella lister en bit under tak och ovan fönsterraden på första våningen. Färgsättningen på fasader från tiden var ljust gult, ljust rosa eller ljusgrått. Fönsterbågarna målades mörkare i brunt, rött eller grönt.
Men varför målar vi egentligen? Det primära skälet är att skydda huset från väder och vind och slitage. Färgen blir som husets ”kläder” och skyddar underliggande material. Om man låter ytor få sprickor och skador så kan fukt tränga in och på sikt förstöra byggnaden. Vi behöver vara rädda om husets värde.
Ett annat skäl är att det är lättare att ta hand om väl underhållna, hela och rena målade ytor. Nu kanske vi inte rengör fasader i stan, men om vi tar bort pollen och luftföroreningar så håller sig en husfasad fräsch så mycket längre. Det kan man tänka på när det gäller villor och småhus, men även fönsterbågarna i flerbostadshusen.
Slutligen så är det också av estetiska skäl. Vi vill ju gärna omge oss med vackra kulörer som passar fint ihop. Det är hela gatubilden som är viktig, inte bara ett av husen.
Bilden föreställer ett förslag till färgsättning av en fasad. Av Pernilla Ström.
Colour Design Blog 
